Som ett resultat av reformationen förbjöds katolicismen i Finland från 1517. Katolicismen var förbjuden i landet i två hundra år. ”Den som vänder sig till påven, har aldrig ett hem eller en bostad inom svenska gränser …” Detta beslutades av Örebroparlamentet 1617. ·
För de få katolska sjömännen, köpmännen och hantverkarna som levde i Åbo under 1700-talet var upprättandet av en församling i Åbo av största vikt. Det första kända katolska pastoraluppdraget i Åbo var besöket av Paolo Moretti, Stockholms provikar, på sensommaren 1796. Efter finska kriget mellan Ryssland och Sverige utplacerades en rysk armé till Åbo, vilka även hade katolska soldater. Så långt som möjligt besökte katolska präster från Vyborg Åbo från februari 1811 och framåt. ·
Ursprungligen var Åbo en del av S:t Henriks församling i Helsingfors. År 1890 levde 64 katoliker i den ryska garnisonen i Åbo. Den polska militärprästen erbjöd mässor i Betel kyrka i Åbo och predikan gavs på polska eller ryska. Katolska soldater hade sin egen kyrkogård nära den ortodoxa kyrkogården. Senare nyttjades en del av den även av den katolska församlingen. I början av 1900-talet kom några få italienskfödda och tyskfödda familjer till Åbo och behövde katolsk pastoral vård. Utöver dessa var staden hem för italienska köpmän och gatumusikanter. Den tyska bryggaren Maximilian Heining arbetade på Aura bryggeri och bidrog till att mässan startades i Åbo regelbundet. ·
När det finska apostoliska vikariatet grundades 1920 förbättrade det situationen för katolikerna i Åbo. Från 1922 reste kyrkoherde Johannes van Gijsel till Åbo ungefär en gång i månaden. Mässor erbjöds hemma hos bryggaren Heining. Det var vanligtvis cirka tjugo församlingsbor närvarande. Predikan gavs på svenska eller tyska. Bikter hölls också på dessa språk.
·
PARKGATAN 1
·
Församlingen behövde sina egna anläggningar. För detta ändamål, hyrde kyrkoherde Van Gijsel en blygsam träbyggnad nära Martinsbron (Parkgatan 1). Huset var i dåligt skick, kapellet var kallt på vintern och väggarna var täckta med gulnade, trasiga tapeter. I denna ”hydda” deltog en liten grupp trofasta i samma heliga mässa som hade erbjudits i Åbo domkyrka enligt Missale Aboense. Parkgatans kapell invigdes den 17 juni 1922 och tillägnades heliga Birgitta. Sen dess erbjöds en regelbunden mässa varje månad i kapellet. ”Det var vanligtvis cirka 30 personer närvarande, inklusive en gatupositivspelare, ett par glassförsäljare, några köpmän med sina familjer, en basarchef och några tyska bryggare.”
·
BIRGERSGATAN 14 OCH GRUNDANDET AV EN OBEROENDE FÖRSAMLING
·
Kapellet på Parkgatan kunde inte betraktas som en permanent lösning, så kyrkoherden van Gijsel var tvungen att hitta en ny plats för församlingen. Man hittade den på Birgersgatan i närheten av den nuvarande kyrkan. Gatans namn är idag Ursinsgatan. Birgersgatans kapell byggdes genom att ta bort en vägg mellan två rum. Lägenheten inkluderade också ett prästrum och ett kök. Prästrummet användes senare som prästens arbetsrum, sovrum, sakristia och gästrum. Samtidigt var köket också bostad för en klosterbror som agerade som assistent för kyrkoherde. ·
·
Kapellbyggnaden förvärvades och renoverades under första hälften av 1926. Den 3 juni, Corpus Christis högtid, erbjöd Van Gijsel den första mässan där. Fader Guliemus Cobben utsågs till kyrkoherde i Åbo och predikade där för första gången den 26 september 1926. Fader Cobben stannade kvar i Åbo och började föra sina egna kyrkoböcker. Fram till dess hade församlingsborna varit medlemmar i Helsingfors församling. Således föddes Åbo församling. ·
Kyrkoherde Guliemus Cobben (f. 1897, d.1985) föddes i Holland och tillhörde Jesu Hjärtas Ordens prästerna. När han kom till Åbo var han 29 år. Under de första åren predikade han främst på svenska och tyska, då dessa språk förstods bättre av församlingsbor än finska. Kyrkoherde Cobben var en glad, spontan och välvillig ung präst som utan klagomål nöjde sig med de trånga förhållandena i hans prästgård. ·
Från 1931 arbetade bror Erik, en tidigare sjökapten, som assistent till kyrkoherden. Han lagade mat, lagade kläder och serverade i mässor. Eftersom matutgifterna måste minimeras, var måltiderna blygsamma och kyrkoherdens hälsa minskade. Cobbens tid som kyrkoherde i Åbo varade i nästan åtta år. 1934 utnämndes Cobben till apostolisk vicar och invigdes till biskop i Nederländerna. Församlingsbor gladde sig över utnämningen, men blev ledsna över att de förlorade sin älskade kyrkoherde.
·
BIRGERSGATAN 15
·
Församlingens andra kyrkoherde var Laurentius Holzer (f. 1897, d. 1978). När Holzer anlände 1922 var han en holländsk församlingspräst och inte anknuten till någon orden. Han betraktades som en skicklig ekonom och arkitekt. Dessa färdigheter var nödvändiga i Åbo församling. Invigningen firades den 4 augusti 1935. Kyrkoherden Holzer åkte genast till Nederländerna för att samla in pengar och när han återvände köptes tomten på Birgersgatan 15. Inköpspriset var 395 000 mark och banklånet skulle vara 350 000 mark med ränta och amortering. Detta skulle betalas av med lotterier, insamlingar och olika affärstransaktioner. Det nya kapellet slutfördes snabbt och invigningen hölls på pingst högtiden den sista maj 1936. ·
·
Jämfört med föregående kapell var kapellet på Birgersgatan 15 rymligt och vackert. Ett skåpaltare dekorerat med träskulpturer var en gåva från de nederländska klostersystrarna. För att lindra församlingens skuldbörda gjorde kyrkoherde långa resor till Europa för att samla in pengar. När den politiska situationen blev turbulent hösten 1939 flyttade många församlingsbor till Tyskland eller Sverige. Några flyttade även till och med till Italien. Ytterligare andra flyttade ut från staden till landsbygden för att skydda sig mot bombningar. ·
Under vinterkriget erbjöds det bara morgonmässorna i kapellet. Att leva i prästgården var farligt eftersom bombskyddet inte låg i närheten och järnvägsstationen låg nästan intill. Således flyttade kyrkoherde till Kristinagatan, vilket var ett säkrare ställe att bo på. När det var svårt att samla in pengar för att driva församlingen under kriget försökte kyrkoherde Holzer att hitta andra sätt. Han gjorde leksaker av plankbitar som sen såldes i Wilhelm Casagrandes butik. Produkterna handlades väl, men företagets verksamhet avbröts efter att biskopen påpekade att en sådan affärssträvan inte var lämplig för en präst. ·
Efter slutet av andra världskriget återgick prästen till sin insamling och han reste även till Rom. Här klargjorde han sin affärsverksamhet till påvens sekreterare, vilket resulterade i Vatikanens godkännande. Han besökte också Nederländerna och fick 10 000 dollar i stöd från Jesu Hjärtas Orden och spenderade hela summan på tulpanlökor. När tulpanerna anlände till Finland sålde han dem på en auktion i Helsingfors för 50 000 dollar. Därefter importerade Holzer ris och apelsiner. Han sålde delikatesserna till ett lukrativt pris och kunde på detta sätt betala byggskulderna för kapellet I Åbo. Med de återstående pengarna byggde han ett tre vånings hus för systrarnas barnhem och förskola i slutet av 1940-talet. Kyrkoherden gjorde själv ritningarna till den nya byggnaden och arbetade också som byggare. Byggnaden var klar för inflyttning i augusti 1949. ·
Fem systrar av Jesu Hjärtas Orden bosatte sig i huset varefter barnhemmet öppnade sina dörrar. I början fanns det cirka 30 barn på barnhemmet och upp till 80 barn i förskolan. De svartbeslöjade systrarnas utseende var en ovanlig syn i Åbo och de intervjuades i tidningarna. Barnhemmet slutade fungera på 1950-talet när det inte behövdes mer, men förskolan fungerade ända fram till våren 1984. ·
Fader Jan Snijders (f. 1912, d. 1972) var kyrkoherde från 1949 till 1967. Han föddes också i Nederländerna. Snijders ville berika församlingens andliga liv och bilda en enda familj ur sin spridda flock. Många kände att hans mandatperiod var en tid för andlig tillväxt. Han försökte utveckla kören och var också intresserad av att arbeta med barn och ungdomar. När hans energi minskade bestämde han sig för att tjänstgöra som sjukhuspräst i Tyskland.
·
ATT BYGGA EN NY KYRKA
·
1966 fanns det 225 medlemmar i församlingen och 157 av dem var finska medborgare. Antalet finsktalande församlingsbor växte långsamt. Samtidigt bytte många av den ursprungligen utländsk talande familjerna till finska efternamn. Den sista mässan i träkapellet på Ursinsgatan 15 hölls den 6 januari 1966. Bara några veckor senare revs byggnaden. Mässorna ägde sedan rum i kapellet i systrarnas hus, tills den nya kyrkan var klar. ·
Klostrets huvudingång.
·
Ritningarna av den nuvarande heliga Birgittas och den salige Hemmings kyrka ritades av arkitekten A.S. Sandel samt finansieringen hanterades av Holzer även denna gång. Den nya kyrkan invigdes den 5 november 1966.
··
·
Målat glas och andra konstföremål är fader J. De Vissers verk. På väggen bakom altaret fanns ursprungligen ett stort kors gjord av järn och stål. Det fanns också sex kopparljusstakar bredvid altaret. På bakväggen fanns bilder av kyrkans beskyddare, heliga Birgitta och den salige Hemming. Dopsnittet låg i sidokapellet. ··
·
Det finns en vision om Kristus som universums centrala figur och skapelse i det stora fönstret mot gatasidan. Huvudtemat är den gamla kristna symbolen av en fisk- och brödkorg. Den stora fisken, Kristus, leder sina följare. Fönstret på sidokapellet illustrerar den katolska kyrkans historia i Finland. Den visar när S:t Eric och S:t Henrik anländer till korståget och den medeltida biskopen som sitter på hans tron. Dessutom har fönstret Jungfru Maria med barnet Jesus bredvid Åbo domkyrka och Åbo vapensköld. ·
Biskop Cobben invigde kyrkan och de flesta av de katolska prästerna, systrarna och bröderna som arbetade i Finland var närvarande. Biskopen välsignade kyrkans hall och placerade relikerna från Heliga Birgitta, S:t Laurentius, S:t Bonifacius och S:ta Cecilia på altaret. Biskop Verschuren erbjöd den första mässan med hjälp av flera präster, vid det nya altaret. Vid den tiden var Teresaföreningen mest livligt med tjugo aktiva medlemmar. Stolar i församlingshuset köptes med medel som samlats in av föreningen. Nästa kyrkoherde, fader Jan Paus inledde sin tjänst i församlingen den 23 mars 1967 och fortsatte i fjorton år. På hans initiativ började man med kyrkokaffe efter söndagsmässan.
·
Fader Frans Voss var kyrkoherde i Åbo från 1981 till 1993. Han försökte återuppliva liturgin, betonade rollen som lektorer, akoliter och kören. Han organiserade också sångprövningar för lära sig nya stycken.
··
·
Församlingsrådets arbete ökade och blev mer effektivt. Det separata ekonomiska rådet fick i uppdrag att förbättra församlingens kroniskt bristfälliga ekonomi. ·
Våren 1985 åkte kyrkoherde Voss och en grupp församlings medlemmar på pilgrimsfärd till Vadstena. Ett av syftena med besöket var att uppmuntra birgittasystrarna att etablera ett nytt kloster i Åbo och 1986 inträffade detta.
·
BIRGITTASYSTRARNA
·
Sommaren 1986 återvände birgittasystrarna till Finland, fyra hundra år efter att klostret i Nådendal stängde sina dörrar. De öppnade ett pensionat och en sovsal för studenter. Birgittahallen uppfördes på gården mellan kyrkan och systrarnas hus med planer som ritades av arkitekten Benito Casagrande. Skapandet av klostret innebar att hela församlingens liv nu blev mer aktivt. ·
Vid firandet av trettioårsjubileet för systrarnas ankomst till Åbo kommenterade Leena Casagrande, ordförande för birgittasystrarnas förening, betydelsen av systrarna i sin adress ”Uppenbarligen att få systrarna till Finland krävde många förhandlingar och förberedelser. Biskop Paul Verschuren hade diskussioner med moder Tekla i Rom, men förberedelserna ägde rum även i Åbo. Fader Frans talade om saken vid ett möte i församlingsrådet. Där föreslog Vittorio Casagrande en pilgrimsfärd till Vadstena i hopp om att påskynda projektet. Detta betraktades som ett sätt att ge vår önskan till heliga Birgitta själv. Således gick en hoppfull grupp församlings medlemmar på pilgrimsfärd till Sverige. När han hörde om resan som arrangerades av vår församling kommenterade vår biskop med ett leende: ”Om det är gjort måste framgången följa.” ··
·
Under de senaste trettio åren har vi fått uppleva systrarnas vänlighet och vänskap. Det är alltid bra att vara här med systrarna… ·Om man deltar i mässan här är synen av systrarna, lugna i kyrkan, uppenbara. Men det är säkert att sex dagar i veckan arbetar de hårt från morgon till natt. De ber flera gånger varje dag för oss alla och för deras avlidna vänner. Det kan också betraktas som arbete, men de utför många andra uppgifter. · Gästhemmet kräver daglig matlagning, tvätt och städning. Vi har otaliga gånger haft härliga kaffe och måltider här. Rengöringen av anläggningarna kan ses av alla besökare. Golven gnistrar alltid! Syster Nunzias blomsterträdgård njuts av alla som kommer in och som inte heller blomstrar utan arbete. De nya systrarna är också upptagna med att arbeta hårt med sina finska lektioner, vilket kräver mycket arbete. Utöver allt detta hjälper systrarna också kyrkan genom att städa och se till att våra präster äter bra och får hälsosam mat. Systrarna lånar också den vackra Birgittahallen till församlingen.
·
TRETTIO ÅR
·
Trettio år håller många oförglömliga tillfällen och fester. Men ännu viktigare som möten och underbara stunder som alltid kommer att förbli i våra hjärtan. Påven Johannes Paulus II besök i juni 1989 var naturligtvis en stor händelse för församlingen. Antalet församlingsbor fortsatte att växa med vietnameserna och till exempel polska familjer som flyttade till Åboregionen.
·
Nästa kyrkoherde var Fader Ryszard Mis (SCJ). Hans vänliga uppförande och djupa predikar fick ett positivt svar från församlingsborna. Efter att fader Mis tog en ledarposition i sin ordning och flyttade till Rom 1997 tjänstgjorde fader Jarosław Nieciąg (SCJ) och sedan fader Wiesław Swiech (SCJ) som kyrkoherdar till och med år 2002. 2003 fick församlingen en ny kyrkoherde, fader Peter Gębara (SCJ). Han skulle tjäna församlingen under en mycket längre tid och flyttade till Åbo från Tammerfors.
··
·
Det har också varit många sommarhändelser i församlingens liv under årtiondena. Pilgrimsfärden till Köyliö en vecka före midsommaren har varit en årlig händelse. Det har också varit tillfälliga besök på Kökar klosterö. Mässor har erbjudits i Sture kyrkan i Åbo slott i samband med medeltida dagar i Åbo. I Koroinen har en mässa erbjudits i flera somrar, förutom en liten pilgrimsfärd från kyrkan till Koroinen. ·
På 2000-talet har församlingen fortsatt att vara värd för olika grupper, varav några inkluderar en ungdomsgrupp. Dessutom har nya grupper inrättats, till exempel Teologisk studiekrets och ”Muksu Klubb” för små barn. Församlingens aktiviteter har också utvidgats i diasporan. Till exempel finns det fler och fler katoliker på Åland, så en regelbunden diasporamässa har upprättats där. Det finns regelbundna mässor också i Euraåminne, där ett stort antal människor deltar, särskilt polacker. ·
Antalet olika nationaliteter i församlingen ökade under 1990-talet och därefter. För närvarande finns det minst över 60 olika nationaliteter och församlingsborna talar minst 30 olika språk. Medlemmarna i Heliga Birgittas och den salige Hemmings församling i Åbo tillhör en mycket internationellt samhälle där kyrkans katolicism blir påtaglig, eftersom människor från olika länder bildar en församling och berikar dess liv och hela stiftet med sina egenskaper. ·
Uppdateringar och renoveringar har gjorts i kyrkobyggnaden på 2000-talet. Till exempel har belysnings- och ljudsystemen i kyrkans hall gjorts om. ·
Kyrkosalen
Sakramentkapellet vid kyrkosalen · När församlingen har vuxit har kyrkans utrymme blivit otillräcklig. Under högmässorna är det vanligt att alla platser är upptagna. Därför har söndagsmässan sedan 2013 erbjudits klockan 9 antingen på latin, svenska eller finska och klockan 18 på engelska, förutom högmässan. Församlingen har också mässor på polska, vietnamesiska, tagalogiska, spanska och arameiska. ·
Ledningen av den katolska kyrkogården tillhör denna församling och de frivilliga arbetsmötena är till för att hålla upp området, arrangeras varje år under våren och hösten. Ibland har kyrkogården också haft sin egen vaktmästare, men i dag har församlingsborna (särskilt de vietnamesiska) arbetat hårt för att ta hand om kyrkogården.
·
·
Avsnittet om åren 1926-1996 är baserat på en artikel av Kalevi Vuorela som publicerades i församlingsbladet 1996. Från och med 2000 tillhandahölls informationen av Jouni Leinonen och Leena Casagrande. ·
Källa: Församlingsbladet 3/2016 festupplagan
